Naomi Campbell var den första svarta mannekängen som prydde Time Magazine och franska Vogue.
– Hon är den enda som jag kommer ihåg namnet på. Min väninna kände dem alla, säger Ann-Gerd.
Naomi Campbell är klädd i en vit, klockad aftonklänning. Klänningen sveper sig mjukt, kring dockans kropp. De sköra, vita trådarna glittrar av stilla elegans. Klänningen är både lekfull och högtidlig.
Det finns 12 stycken mannekäng-Barbies. Ann-Gerd Steinby har sju av dem i sin samling. Kvällen innan mitt besök har Ann-Gerd tillsammans med sin svärdotter hämtat ner de omsorgsfullt ordnade askarna från vinden och ställt upp dockorna på matsalsbordet.
Ann-Gerd har åter en gång fått välja kläder åt sina dockor.
Dockor i glittrande blåa aftonklänningar, stiliga svarta fodral och pastellfärgade sommarklänningar pockar på uppmärksamhet. Alla bär de dagen till ära högklackade skor.
Ann-Gerd Steinby har stickat vartenda plagg.
Dockorna hjälpte i sorgen
Handarbete har alltid varit en av Ann-Gerd Steinbys hobbyer, hon är känd för sina hattar och stickade koftor på Åland och delar av fastlandet.
Barbiedockorna gjorde entré i Ann-Gerds liv efter pensioneringen från Hufvudstadsbladet. Hon var många år tidningens korrespondent på Åland. Som barn ägde hon aldrig någon barbiedocka.
I december 2008 dog sonen Jerker och inom ett år gick även maken Gösta bort. Ann-Gerd stod ensam i huset vid Kaptensgatan i Mariehamn.
Intresset för att sticka moderiktiga kläder åt barbiedockorna var Ann-Gerds sätt att sörja.
– När min man dog ville jag inte vara ensam med min sorg. Och eftersom jag alltid älskat att sticka började jag med det här, säger hon och låter blicken svepa över dockorna på bordet.
Hon köpte docka efter docka, stickade aftonklänningar, köpte handväskor, skor och andra accessoarer.
– Jag behövde ett halvår för mitt sorgearbete, säger Ann-Gerd.
Hemskt roligt, också
Arbetet med barbiedockorna har inte bara handlat om sorg.
– Jag har också haft hemskt roligt när jag stickat.
Ann-Gerd har ställt fram 20 barbiedockor på matsalsbordet. Mitt på bordet står ett ståtligt fyrspann, som hon inte kunde låta bli att köpa när hon fann det på ett lopptorg. I några välfyllda kartonger har hon byteskläder i mängd åt dockorna.
– Jag har ställt ut dem på åtta bibliotek runtom på Åland.
Det gjorde hon tillsammans med bibliotekarien och barnboksförfattaren Isela Valve. De nöjde sig inte med att ställa ut dockorna. En gång i veckan åkte de tillbaka till biblioteket, det må så ha legat i Lemland eller Lumparland, för att byta kläder på dockorna. Gensvaret lät inte vänta på sig.
– Alla människor har tyckt om det här. Tänk att av allt jag gjort i mitt liv så är det dethär som jag kommer att bli ihågkommen för. Jag har skrivit ledare och jag har skrivit böcker, men jag är bäst känd för mina barbiedockor.
Mönster från internet
Mönstren till dockornas klänningar hittade Ann-Gerd ofta på internet.
För att arbetet med dockklänningar ska bli framgångsrikt så ska det vara stickor av rätt storlek. Numera finns det stickor i alla tänkbara storlekar, men Ann-Gerd har hållit sig till de allra finaste, dvs nummer två.
– Jag kan berätta att spetsmönster kan vara nog så krävande.
Vidgar vyerna
Ann-Gerd Steinby var 68 år när hon började sticka barbiekläder. Det är aldrig för sent att gör någonting liknande.
– Fler tanter borde göra det. Det vidgar vyerna. Det finns böcker med barbiekläder. Tänk kreativt, tänk utanför boxen. Alla behöver inte sticka sockor, säger hon.
Hon nöjer sig inte med att sticka kläder åt dockor. I Mariehamn är Ann-Gerd känd för sina stora hattar.
– Jag gillar färg och form. Hattarna får gärna vara stora flak. Ett rikssvenskt par hejdade mig på gatan och ville fotografera mig i min hatt.
Det fick de gärna.
Det är dags att lägga tillbaka dockorna i sina askar, men det händer att hon tar upp och pratar med dem.
– Det gör jag med min pappa också, säger hon och blickar mot porträttet på sin far, chefredaktören Torsten Steinby, vars porträtt hänger på väggen.
– Dockorna svarar snällt ja. De protesterar inte säger, hon med en glimt i ögonvrån.