Att checka ut från Mumindalen har inte varit så lätt. För 25 år sedan när Benny Törnroos fyllt femtio tänkte han att det börjar räcka med Muminsånger, framför allt på grund av de långa resorna till och från spelningarna. Konserterna var ändå så familjära och positiva att han fortsatte. Ett par tusen Muminkonserter har det hunnit bli sedan tidigt nittiotal.
– Tiden med Mumin har varit så positiv som en musiker kan önska sig. Konserterna var varma och fina, alla generationer var med och det kändes inte som ett jobb. Målgruppen är ”tre år fyllda”, och det täcker en väldigt stor del av befolkningen. Jag hade ju gjort barnkonserter och ett par barnskivor redan tidigare, så publiken var bekant.
Allt började med Marita Lindquists sånger, och senare gjorde han Michael B. Tretows ”Den makalösa manicken” på finska. Det var den som Dennis Livson fastnade för och frågade om Benny vill sjunga in Muminsångerna till den animerade tv-serien som kom 1991.
– Jag tackade nej ett par gånger eftersom jag just då hade två små barn och mycket annat att tänka på, men tredje gången tackade jag ja. Då trodde jag att det bara gällde att sjunga in en skiva till färdig bakgrund, så var det klart. Men det blev ju inte riktigt så, säger han.
Samarbetet med Marita Lindquist fortsatte, det var hon som skrev de svenska texterna till Piette Kartners melodier. De finska är signerade Jertta Ratia-Kähönen.
Konserterna har i regel gått bra, men gnissel i maskineriet kan man inte helt undgå. I början av Bennys liv med Mumin skulle bandet delta i Svenska veckan-programmet i Madetojasalen i Uleåborg. Efter soundchecken såg de att de hade tid för lunch, så hela bandet inklusive trollet styrde kosan till en restaurang i närheten. När de kom tillbaka märkte de att de hade fått fel klockslag av arrangören. En upprörd ansvarig frågade ”Var har ni varit? Arrangören Kurt Långbacka har redan suttit och spelat Pippi Långstrump i en halv timme!”. Men också den konserten blev bra till slut.
Sniffs hjärna
Benny Törnroos har inte bara spelat i många länder. Ibland har det förekommit konserter mellan länderna också.
– På en av sverigebåtarna kom en liten flicka fram och sade ”Vet du att det finns en människa innanför Muminmamma? Men säg det inte åt Muminmamma!”. En annan gång var det ett barn som sade ”Jag såg Sniffs hjärna”. Dräkten hade ett nät på baksidan av huvudet för luftväxlingens skull, och sådant märker barn.
Muminrepertoaren har varit tacksam att jobba med, och allt beror på den breda fanbas som alla i Mumindalen har haft, från barn till far- och morföräldrar.
– Förr gjorde vi 50 konserter per år, den sista tiden har det lugnat ner sig till kanske tio per år. Räknat i kilometer har jag säkert kört sju eller åtta gånger runt jorden med Mumin. I synnerhet på senare tid har omkring 90 procent av konserterna varit på finska.
– I början var vi fem musiker och ett troll på scenen. På slutet har vi varit fem karaktärer och en halv musiker på scenen, eftersom vi använde förinspelad musik. I bagaget har vi haft ett stort uppblåsbart Muminhus, men allt får plats i ett släp efter bilen. De sista konserterna genomfördes på svenska och med levande musiker, precis som i början, säger han.
När Muminfebern var som värst förekom Benny ibland på skämtteckningar i tidningarna. I Leif Sjöströms Folkets Dagblad i Vasabladet år 1994 sade en av hans figurer ”Undrar om Benny har fått flunsa, i dag var han bara fyra gånger på tv”.
Passningar och mål
Musiken har följt Benny Törnroos genom livet, och han säger att han ofta upplevt hela livet och karriären som en fotbollsmatch.
– Det gäller att stå på rätt ställe på planen och dessutom ha tur. Ibland blir det en passning, ibland ett mål, ibland får man en lyckad straffspark och andra gånger en utvisning. Men ganska många mål har det blivit.
Musiken fastnade han för efter ett föredrag i skolan. Det skulle handla om Nils Ferlin, så han tränade in ”Får jag lämna några blommor” eftersom han inte hittade någon skiva. Sedan blev visor nästan ett begär för honom, och tack vare en inövad repertoar med visor av Cornelis Vreeswijk, Olle Adolphson och några andra hamnade han på Yle.
– Åke Grandell upptäckte mig i ett musikprogram som Norges radio gjorde. Han frågade om jag kan hoppa in på Yle under sommaren så han själv kan ta semester. Inhoppet började 1974 och tog 44 år, plus frilansjobb ett par år efter pensioneringen ända tills vännen och kollegan Tomas Ek dog 2020. Då tappade jag lusten, säger han.
Country Express halkade han in i ett par år efter att han börjat på Yle. Det var under bandets första guldskivefest på Gnägget som han hörde att Stig Tötterman skulle flytta till Sverige, och bandet behövde en ny sångare.
– Jag lovade komma till Brankkis i Karis och provsjunga, men jag tänkte att dit kommer säkert så många, så jag hade inte speciellt bråttom. När jag var framme insåg jag att jag var den enda som skulle provsjunga, och jag fick jobbet. Det innebar bland annat att jag slutade sjunga körsång i Akademen. Det hade varit en rolig och givande tid, i synnerhet alla A la carte-satsningar som vi gjorde.
Under åren har han också uppträtt i duo-sammansättningar med Ecca Sjöblom och Calle Pettersson. Den finlandssvenska tv-satsningen Fångad av en sång blev ett annat inspirerande projekt, men det tog slut när pengarna tog slut.
Benny vandrar iväg från Mumindalen, precis som Snusmumriken gör ibland. Efter ”Sista balen i Mumindalen” finns det en god nyhet för vänner av Mumin och musiken från nittiotalets långa animationsserie: Bennys dotter Ida och hennes man Simin Strömsund tar över med sitt eget koncept. Alla dräkter är hela och rena och väntar i väskorna.
– De sista konserterna blev onekligen lite känslosamma. Ett par gånger blev jag lite fuktig i ögonen, men det var mest glädjetårar. Sofia Jansson var med på sista konserten och president Alexander Stubb skickade en hälsning. ”Lycka till med nästa kapitel”, skrev han. Det är just så jag ser på livet efter Mumin, säger Benny Törnroos.
Text: Dan Kronqvist
Foto: Leif Weckström